Hyra en Fiat Egea

Sammantaget gick uthyrningen i slutändan bra. Det vill säga, vi fick rätt bil för att göra den resa vi hade i åtanke. Men det fanns vissa olägenheter i olika skeden. Det började med att den bil som jag ursprungligen hade beställt, och som jag hade förskottsbetalat för, vägrades (som jag förstod det vägrade uthyraren). Först trodde jag att jag slarvigt hade använt mig av bedragare. Lyckligtvis visade det sig att detta inte var fallet, TakeCars operatörer hörde av sig och kom snabbt nog överens med en annan uthyrare. Detta lugnade mig, och här var den första haken - jag uppmärksammade inte omedelbart det faktum att jag istället för den ursprungligen beställda bilen med en 1,5-litersmotor fick en kupong för en 1,2-litersbil. Eftersom jag planerade en resa med ganska långa resor skulle det ha varit obehagligt att få en bil med en alltför svag motor. När jag märkte det senare accepterade jag det och bestämde mig för att inte ändra något, eftersom det kanske inte fanns tillräckligt med tid för det. När dagen kom för att ta emot bilen fick jag i korrespondens med uthyrarens representant ett meddelande om att jag i stället för Fiat Egea erbjöds en Renault Clio. Det är en mer kompakt bil, men eftersom jag vid det laget hade lärt mig mer om trafikförhållandena i turistområdena i turkiska städer tackade jag ja, särskilt som representanten försäkrade mig om att denna Renault Clio fortfarande är utrustad med en 1,5-litersmotor. När bilen levererades till mig visade det sig dock att motorvolymen inte var 1,5 utan bara 1 liter. Till min protest fick jag veta att det var ett misstag i det tidigare meddelandet där 1,5-litersmotorn nämndes. Men eftersom kontraktet med den här hyrestagaren angav en bil med en 1,2-litersmotor, bestämde han sig för att 1 liter skulle vara bra för mig. Mycket märklig logik, med tanke på att jag ursprungligen fortfarande behövde en bil med 1,5-litersmotor. För att lösa problemet erbjöds jag att åka till uthyrarens garage, där jag lovades att få en bil med 1,5 liters motor och automatväxel, men 50 euro dyrare. Det fanns inget val, eftersom vi redan var tvungna att flytta ut. På grund av de beskrivna avvikelserna förlorade vi cirka 2 timmars tid. Uthyraren gick inte med på att ge mig priset, trots besväret. Jag var helt nöjd med den fortsatta användningen av bilen. När jag återlämnade bilen igen uppstod dock en liten avvikelse med uthyraren. När jag kom till den plats där bilen överlämnades kontaktade jag representanten för att klargöra beloppet för betalning för användning av avgiftsbelagda motorvägar. I svarsmeddelandet angav han ett belopp på 2800 turkiska lira. Men när chauffören kom för att hämta bilen krävde han 3800 lira extra för vägtullarna. Jag visade honom korrespondensen med beloppet 2800 lira, varefter jag inledde cirka en halvtimmes förhandlingar med representanten för uthyrningsföretaget, som utan att be om ursäkt helt enkelt sa att han hade gjort ett skrivfel och att han inte gillade att höra mig säga saker som verkade anklaga honom för oärlighet. Trots att allt jag sa bara var en upprepning av hans egna ord om de 2800 lirorna. I samband med korrespondensen fick jag en tabell med beräkningen av min skuld för vägtullar med summan 3800 lira. Ja, jag medger att det kan ha varit ett skrivfel från hans sida. Men varför ska alla dessa skrivfel vara kundernas fel? Jag hade samlat in det begärda beloppet, som skulle överföras via chauffören, men i sista stund lämnade chauffören tillbaka en del av det insamlade beloppet till mig och gestikulerade att han inte skulle ta emot mer. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om allt det här. Allt kändes som en enda röra. Men i slutändan skildes vi åt utan klagomål. Jag kan inte säga att det gjorde mig upprörd på något betydande sätt. Det lämnade bara några minnen av olägenheter som, verkar det som, lätt kunde ha undvikits med en bättre organisation av uthyrningsföretagets arbete.